LB

Hejsi!

Idag har jag varit hos min GAMMELMORMOR och ätit lite tårta och "firat" min födelsedag, alltså min mammas, mammas mamma. Hon är en person som jag håller oerhört varmt om hjärtat, hon har funnits med i bilden under hela min uppväxt, eller under hela mitt liv rättare sagt.

Hon är född 111230 och under min och min brors uppväxt har vi fått höra de allra mysigaste, intressantaste och häpnadsväckande god natt-historierna. Antingen när hon var barnvakt åt oss eller när det var juletider så sov hon över och berättade de mest fantastiska historierna så vi skulle kunna somna. Allt handlade förstås om vad hon själv fått vara med om under hennes fascinerande liv. 

Historierna handlade om allt från hur hon och hennes familj levde under andra världskriget, vad de sa om Adolf Hitler och krigen på radion, hur de lekte nere i de läskiga gruvorna fast de inte fick,  till hur de fick mjölka korna för att få hem lite mjölk, eller hur de fick krypa tätt intill varandra under vinterhalvåret för att behålla värmen när kaminen inte räckte till.

Hon föddes några månader innan Titanic sjönk och ett år innan Edison uppfann glödlampan. Hon växte upp i en stor familj, hon hade 12 syskon. Familjen var en vanlig "medelklassbond-familj" eller hur man ska uttrycka sig?! De hade höns, får, grisar och nån kossa. De var kristna och gick i kyrkan varje söndag. 
Hon var tre år när FÖRSTA VÄRLDSKRIGET startade och 8 när det officiellt upphörde. Hon var 22 när Hitler tog över makten i Tyskland och 28 när ANDRA VÄRLDSKRIGET startade, 34 när det upphörde. Bara för att få lite perspektiv på det hela.
Hon fyller 97 i år och är enda syskonet som finns kvar i livet. Två av hennes systrar passerade 100.

Under hela mitt liv kan jag aldrig påminna mig om att hon sagt nåt elakt om, eller till någon, aldrig sett henne arg eller behandla någon orättvist. Hon är den snällaste, mest ödmjuka och varmaste människa jag träffat, klagar aldrig. Inte ens när hon bröt lårbenshalsen klagade hon utan sa bara: "Det är ingen fara med mig, jag läker med tiden". Jag vet inte om det var så att man inte beklagade sig lika mycket förr?
Till och med när hon läste tidningen eller lyssnade på radion förr om alla hemskheter som förekommer i vår värld, sa hon bara; "ojojoj, vilka vilsna själar, käre gud förlåt dem".  Kanske överdrivet snäll eller bara genomgod.

Vi åkte ofta till henne på helgerna och åt middag. "Riktigt gamelsvensk husmanskost" och om det var gott, det var bara förnamnet. Själv sa hon alltid att: "äsch, detta är inget märkvärdigt, det åt vi ofta förr i tiden, men jag tror jag har kryddat för dåligt". Sen bad hon istället om ursäkt för det.
När det var dags att röra sig hemåt väntade hon alltid till mamma och pappa var ute i hallen och klädde på sig, så gav hon mig och min bror några slantar och blinkade lite med ögat, vi sken alltid upp och kramade hennes lilla rangliga kropp fördärvad.

Stinas föräldrar, fotografiet är taget i slutet på 1800-talet.

Stina och hennes make Bror, de gifte sig 1933. Bror gick tyvärr bort efter en längre tids sjukdom på 60-talet.

Stina och Bror till höger med deras barn i slutet på 1940-talet. Huset i bakgrunden som de bodde i finns forfarande kvar och det använder vi idag som "sommartorp".

Jag och Stina 2008.

Jag hoppas hon får uppleva sin 100-års dag så hon kan få ett sånt där fint brev från våran kung Carl Gustav.

Hon kommer absolut inte läsa detta, men Stina, du kommer alltid vara min hjälte!


/// LB