LB

Hejsi!

I fredags ringde min mor,  hon lät darrig på rösten så jag befarade att något hade hänt. Det hade det också, Stina min gammelmormor hade fått lunginflammation. Hon fick palliativ vård och det var till en början väldigt jobbigt att höra. Min mor berättade att hon troligen inte hade så länge kvar att leva och att det förmodligen var dags att åka för att ta farväl en sista gång.
Ta farväl tänkte jag, det här kommer bli tungt. Hur tar man farväl av en människa som har funnits med i hela sitt liv, som betyder otroligt mycket och som fortfarande lever, dock svårt sjuk. Jag har aldrig tagit farväl av någon på det sättet, jag har tagit farväl på begravningar men aldrig suttit vid sidan av någon och tagit farväl på riktigt, en sista gång.

Det var folk hos henne både på fredagen och på lördagen för att ta farväl, barn, barnbarn, barbarnsbarn och andra anhöriga. Min mor var där på lördagen och jag skulle åka dit på söndagen. Jag jobbade hela helgen så det var ganska tungt och jag kände lite obehag av att veta att hon låg där med lunginflammation. Jag visste att hon aldrig behövde vara ensam så det kändes ändå bra.

Hur som helst på lördagen när jag gick och la mig för att sova hade jag inte hört något om att tillståndet skulle ha försämrats eller förbättras och tänkte åka dit nästan med detsamma på söndagsmorgonen. Jag började klockan sju och var tvungen att vara kvar till åtta då de andra började innan jag kunde ta ut en flextimme. När mina kollegor kom berättade jag hur det låg till och det var absolut inga problem som helst att ta ut flex, så jag åkte till kumla för att ta farväl, en sista gång.

På vägen dit hade jag en konstig känsla i kroppen, jag var tom på något sätt samtidigt som det bara snurrade i skallen. På något sätt hoppades jag att hon skulle bli frisk från sin lunginflammation, bli som vanligt och vara sådär gammeldags-charmig som hon alltid är. Allt bara snurrade.

När jag parkerade bilen utanför seniorboendet, stängde av motorn och försökte samla mig kom jag av mig helt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville på ett sätt inte stiga ur bilen och veta att det är sista gången jag parkerar bilen där. Efter ett tag steg jag ur bilen och började vandra mot porten.

När jag kommer in har jag som en stor klump i halsen, kände mig nästan febrig. Jag börjar gå upp för trapporna och kommer fram till hennes avdelning. När jag ser en personal komma emot mig berättar jag att jag har kommit för att träffa Stina. Kvinnan som, eller rättare sagt tjejen som mötte upp mig såg väldigt ung ut. Hon verkade nervös och jag tänkte att det troligen var en sommarvikarie. Hon följde mig till Stinas lägenhet, men när vi börjar närma oss tar hon upp en nyckelknippa och letar febrilt efter en nyckel. Känslan i kroppen blir allt starkare och när vi kommer fram ser jag att hennes dörr är låst. Den är aldrig låst i vanliga fall och jag befarade det värsta. Tjejen låser upp dörren framför mig och öppnar.

När hon öppnat dörren var det som att landa hårt på rygg, luften gick ur mig.
Där låg hon, med knäppta händer över en blombukett, håret var kammat, hon var finklädd i vit skjorta och ett silverhalsband med ett kors på som sträckte sig ner över kragen.
Hon hade redan somnat in. Jag hade aldrig sett en död människa i verkligheten tidigare. Jag visste först inte vad jag skulle göra. Jag frågade harklande när det hade skett. Hon hade tagit sitt sista andetag drygt en timme innan jag anlände.

Jag gick in och stängde dörren, satte mig på stolen intill henne och försökte sansa mig, vilket inte gick. Bristningsgränsen var redan passerad. Jag la min hand över hennes och började tala till henne, hennes händer var alldeles svala. Jag pratade till henne om allt möjligt, om hennes goda mat hon alltid bjöd på förr, bad om förlåtelse för allt bus jag ställt till med när hon varit barnvakt när jag var liten och om hur mycket jag redan saknade henne.

Efter att jag suttit där ett tag och tagit farväl, en sista gång, pussade jag henne på pannan och gick min väg. Hennes panna var också den sval, nästan kall. Finns det ett paradis eller en himmel efter döden så vet jag att hon befinner sig där nu, hon var god rakt igenom. Jag har lovat henne att hon ska få ett Yatzy spel på begravningen. Det spelade vi alltid förr och det var hennes favoritspel.


Stina 2008-06-24